Minsta möjliga motstånd – en ESO-rapport om acceptans för klimatpolitiska styrmedel

För att effektivt minska utsläppen av växthusgaser behövs generella klimatpolitiska styrmedel som till exempel koldioxidskatter. I Sverige infördes redan 1991 en koldioxidskatt. Trots att skatter i allmänhet inte är särskilt populära, verkar faktiskt den svenska koldioxidskatten vara mindre impopulär än många andra skatter. I forskningen kring vad som skapar legitimitet och acceptans för klimatpolitiska styrmedel lyfts framför allt upplevd rättvisa och effektivitet fram som viktiga faktorer. Därför kan till exempel öronmärkning av skatteintäkter, kompensation till drabbade och andra typer av fördelningspolitik påverka den upplevda rättvisan och därmed acceptansen av ett styrmedel. Även information och utbildning kan på marginalen öka acceptansen. Ett visst stöd finns även för att det kan spela roll hur ett styrmedel införs, till exempel om det sker i etapper, och om medborgarna känner att de varit delaktiga i den politiska beslutsprocessen. I den här rapporten till ESO redogör Niklas Harring och Sverker C. Jagers för de faktorer som forskningen har kunnat visa påverkar acceptansen för klimatpolitiska styrmedel och hur attityderna gentemot styrmedel kan förändras. Eftersom det är många olika faktorer som påverkar policyacceptansen i olika situationer finns ingen enskild magisk lösning för att skapa högre acceptans. Författarna förespråkar därför en ”många bäckar små”-strategi där flera olika insatser kombineras för att tillsammans öka acceptansen – allt i syfte att forma en mer legitim politik som bättre speglar medborgarnas åsikter.